Konflikten mellan allemansrätten och äganderätten blev brännhett nyhetsstoff med Gotlandsrabaldret tidigare i år. Regeringen sparkade Visbylandshövdingen Marianne Samuelsson, sedan hon beviljat en markägande medborgare dispens från det så kallade strandskyddet.
Marianne Samuelsson hade rätt i sak. Hon fann det uppenbarligen rimligt att en markägare fick lov att använda sin mark, alldenstund det inte hindrade någon annan från att ta sig till stranden. Hennes problem var dels att hon, i den folkhemska avundsjukans Sverige, försvarade rätten för fel person (framgångsrik företagare), dels att hon använde diskutabla argument, dels att hon verkade ha medarbetare som var mer lojala med sin egen politiska agenda än med sin chef.
För regeringen Reinfeldt blev det politiskt bekvämare att kicka sin landshövding än att gå i bräschen för äganderätten och därmed utmana drevet från det ryggmärgsstyrda ”allmänintresset” (med rättstillämpande myndigheter på barrikaderna).
Gotlandsfallet var spektakulärt och medietriggande, milt sagt. Men det är bara en av dagligen återkommande historier av liknande slag, inte minst i vår del av landet med stora bebodda och brukade arealer strandnära mark i kustbygderna såväl som i inlandet.
Följaktligen har vi på emilstankar.se funnit goda skäl att titta närmare på rättsläget och verkligheten för berörda medborgare. Den bild vår granskning förmedlar är inte överdrivet tilltalande, för att uttrycka saken försiktigt.
En av dem du möter är Gunnar Wiktorsson, en av landets mest sakkunniga på allemansrätten och dess historia. Han öppnade ögonen på många – och provocerade ännu fler - när han för något decennium med sin bok Den grundlagsskyddade myten punkterade cementerade vanföreställningar om den urgamla svenska allemansrätten. Läs gärna vad han skriver på emilstankar.se och läs också gärna boken. Den är en outtömlig källa till kunskap på området.
I Lina Johanssons reportage möter du också Maria Malmlöf, länsmuseichef i Kalmar och deltidsjordbrukare på Hasselö i Tjust skärgård. Hon är en av åtskilliga som stångat sin panna blodig, när hon försökt beveka myndigheterna att bevilja henne dispens från lagen om strandskydd. Ett växthus på några kvadratmeter lyckades hon ro i land efter sju sorger och åtta bedrövelser. Men en ny bostad där familjen ville ha den fick hon nej till, eftersom de statens vakthundar fann att alla andras fria tillträde till hennes mark vägde tyngre än hennes egen rätt att disponera den. Och ett båthus blev det likaså nobben till. Det rörliga friluftslivet skulle kunna ta anstöt.Nej, det är inget skämt. Det är på fullt allvar.
Uppräkningen kunde fortsätta med många andra, som gjort motsvarande bittra erfarenheter. Det är möjligt att beviljade undantag från rådande regler är fler än avslagna här och var. Men det gör inte saken bättre. Den viktiga frågan är varför markägande medborgare alls skall behöva be stat och kommun om lov för att få utnyttja sin egen mark – upp till trehundra meter från strandkanten. Varför andras rätt till ens egendom skall gå före ens egen.
Skall man tala klarspråk handlar det rätt och slätt om konfiskation. En sorts legaliserad stöld av enskild egendom.
Det språkbruk övervakande myndigheter och rättsorgan frossar i bär syn för sägen. I ett ärende i Loftahammar alldeles nyligen dunkade miljödomstolen en fastighetsägare i huvudet med beskedet att det båthus han ville bygga på sin fastighet skulle innebära att marken ”privatiserades”. För övrigt samma perversa resonemang som Naturvårdsverket svängde sig med på Gotland.
Hur går det till att privatisera redan privat mark? George Orwell själv hade inte kunnat beskriva det Orwellska nyspråket bättre. Orätt är rätt. Tvång är frihet.
Borgerliga politiker har bröstat sig i debatten över de förändringar alliansregeringen genomfört av strandskyddslagen. Som Maria Malmlöf visar har de inte mycket att yvas över. För skärgårds- och kustbefolkningen i vår del av landet är det snarast fråga om försämringar. Mot den bakgrunden klingar retoriken om att ”hela landet skall leva” falskt.
Inte blir det bättre av att borgerligheten är principiellt ryggradslös i i sin maktutövning. Vill man värna det civiliserade samhället och demokratins grunder, borde man gå i bräschen för en lagstiftning, som i första hand försvarar äganderätten. Vill man göra intrång i den måste man också vara beredd att betala för det.
Som Gunnar Wiktorsson visar är Sverige en särling i sitt undergrävande av äganderätten. Svensk lagstiftning står i strid med europeisk rättsordning och Europakonventionen, som faktiskt också är svensk lag. Det duger inte.
Var så goda: Instäm eller protestera. Nu låter vi debatten gå!
