När kommunalrådet (M) i Växjö gav sig in i debatten om den uppmärksammade domen kring den muslimske mannen som vägrade skaka hand med en kvinnlig chef, blev han överhopad med mail och telefonsamtal. De allra flesta ville tacka honom för att han var så modig. Vad var det då Bo Frank sa? ”I Sverige hälsar vi med handen”. Så lite krävs det för att visa mod i integrationsdebatten. Så mycket återstår innan vi får en öppen diskussion om de riktigt svåra frågorna.
Arbetsförmedlingen dömdes av tingsrätten att betala 60 000 kronor i skadestånd till mannen, som ansågs blivit diskriminerad när han inte fick fortsätta det arbetsmarknadspolitiska programmet. ”Det är orimligt att beröva en person hans försörjning för att hans religion föreskriver ett visst sätt att hälsa”, säger diskrimineringsombudsmannen som välkomnar tingsrättens dom.
Bo Frank ser det på ett helt annat sätt. Den som tror på människors lika värde måste också vara beredd att ta avstånd från olika religioners extrema yttringar, menar han.
Mediedebatten efter tingsrättsdomen har hittills mest bestått av akademiska inlägg som vrider och vänder på diskrimineringsbegreppet. Men reaktionerna på kommunalrådets uttalande i Växjö har inte varit särskilt akademiska. De har återspeglat ett samhälle som inte alls består av rasister, men med medborgare som börjar bli hjärtligt trötta på att inte få lov att säga: "Så här gör vi i Sverige". Många som kontaktat Bo Frank och tackat honom, är själva invandrare.
Det finns ett uppdämt behov att få tala om dessa saker, utan att bli stämplad som främlingsfientlig. Har de etablerade partierna modet att ta diskussionen?
