Ekonomiskt tvång Den dittills mycket svagt organiserade jordbruksföreningsrörelsen försökte förbättra situationen genom att bilda andelsmejerier, monopolisera marknaden och hålla priserna uppe. Detta gick trögt då många bönder ville stå utanför och klara sig själva på marknaden. I början av 1932 gick Sveriges allmänna lantbruks sällskap (LRF:s föregångare) in med en skrivelse till regeringen och föreslog att man skulle söka lösa jordbrukskrisen genom att med statens tvångsmakt tvångskollektivisera jordbrukarna i dessa karteller. Detta skulle enligt förslaget ske genom att organisationen gavs rätt att ta ut en produktionsavgift även av de bönder som valt att inte bli medlemmar. Denna avgift skulle i varje enskilt fall sättas så att det ekonomiskt straffade sig att stå utanför organisationen/kartellen. Den frisinnade jordbruksministern (som tillika var föreningsaktiv jordbrukare - Bo von Stockenström) accepterade helt SAL:s märkliga förslag och lade snabbt en proposition i riksdagen. I sina inlägg försvarade han att statens tvångsmakt användes för att tvångs kollektivisera jordbrukarna och bryta principen om äganderätt med att man inte kunde acceptera "illojal konkurrens" och "oskäligt" låga priser på marknaden. Det intressanta är emellertid att en av dåtidens främsta experter på statsrätt också fanns i riksdagen vid denna tid, nämligen C-A Reuterskiöld, professor i Uppsala. Denne, som för övrigt också var ordförande i konstitutionsutskottet och representerade bondeförbundet(!), opponerade sig våldsamt mot att man inte bara övergav den urgamla rättsprincipen att bara riksdagen hade rätt att svenska folket beskatta, utan att man i realiteten med statens tvångsmakt tvingade fria producenter att bli medlemmar i och underordna sig organiserade särintressen. Detta stred enligt Reuterskiöld både mot grundlagens anda såväl som mot dess bokstav och – genom det godtycke under vilken avgifterna/ skatterna skulle tas upp – mot alla krav på individuell rättssäkerhet. Utdrag ur artikeln är hämtad ur Dagens Nyheter den 10 Juni 1991 av Prof. Bo Rothstein. S af Ugglas

Så länge det självdestruktiva politiska systemet består i att man kan avtvinga en del samhällsmedborgare pengar som skall ”skimmas” av politiker för att därefter rundhänt spridas ut till arma bönder som lever under ett regelförtryck som skulle göra vilken Öststats- kommunist grön av avundsjuka så kommer inga allmosor i världen att förbättra förutsättningarna för svenska lant och skogsbrukare. Numera är det lobbygrupper inom miljö och fysiskt välbefinnande (hälsomyndigheter), hel och halvstatliga självutnämnda organisationer som dikterar villkoren för en medborgargrupp som knappt representerar 1 % av befolkningen. Trakasserierna mot dessa kan man inte annat än betrakta som ren rasism. Och vi skall producera livsmedel till den övriga befolkningen? Knappast! Bengt – Anders Johansson, ett tipps, ge tillbaka dom stulna 4,1miljarder ni nämner i ert inlägg där dom kom ifrån så kanske ni får min röst. Läs gärna och begrunda vad Professor Bo Rothstein vågade och fick publicerat i DN den 10 Juni 1991.