Vänsterpartiet och Socialdemokraterna drar en lans för ett samhälle där alla skillnader är utrotade, ett utopiskt paradis som i all sin brist på morötter leder till stagnation och armod: om alla ska vara lika välbärgade samtidigt måste alla med nödvändighet leva på en låg materiell nivå, eftersom ingen egentligen får vara rikare än någon annan.
Samhällsborgen rymmer mer än den offentliga sektorn, mer än alla särintressen röda politiker svingar sina svärd för. Se människorna som individer. Bunta inte ihop dem som vore de homogena grupper. Alla barnfamiljer är inte likadana, alla löntagare befinner sig inte i samma situation, alla pensionärer har inte samma behov.
Välfärdsstaten ska rädda dem som trillar i vallgraven och inte kan simma. Arbetarstaten ska designa vettiga villkor för företagande och därmed jobb och ska peppa folk att via eget arbete växa, socialt och ekonomiskt. För oss moderater är arbetarstaten garanten för välfärden.
På första maj red rättviseriddarna ut igen. Men den som menar att rättvisa är när de förmögna har kastats ur sadeln, lantgodsen sprängts och alla fått exakt lika mycket oavsett insats gör en björntjänst åt de resurssvaga. För när de fattiga har blivit rika och de rika fattiga kvarstår frågan hur vi ska lyckas bevara vårt välstånd i en konkurrensstinn värld.
Tillväxten spirar när folk och företag drar nytta av att handla med varandra på en marknad. Om vi ska ha råd att stötta dem som har mist arbetsförmågan måste vi tillåta människor att bli och förbli täta.
Det finns inga fina eller fula jobb. Vartenda jobb är viktigt. Alla ska bidra så gott de kan. Men det måste vara mödan värt att stiga upp i ottan, kränga på sig rustningen och galoppera iväg till inkomstkällan.
