Så länge det inte bränner till kan alla visserligen vara för – som nu vänsterkoalitionen i den senaste röstköpsartikeln i Svenska Dagbladet – den där nu småföretagarna fick sitt, efter det att barnfamiljerna, pensionärerna, de ensamstående, de långtidssjuka och de arbetslösa fått sitt. Som det står i koalitionens dolda valprogram: saliga äro de flesta, inte att förglömma dem som vänta på de isiga perrongerna, ty de skola se tågen komma. (I nästa liv, nota bene.)
Så länge det inte bränner till är allt gott och väl. För alla vet att organisationer som Jobs and society, som nyligen åkt Sverige runt på en nyföretagarkampanj, når fulla hus och en ung publik. När kampanjledaren Mats Evergren talar om att möta tusentals intresserade talar han uppenbarligen sanning. Mötet häromveckan i Kalmar blir en kokande succé, där unga och gamla får möta varandra i nya oprövade roller, och där företagarnidbildernas revisorsslipsar lyser med sin frånvaro som allt annat än moderiktiga skärp.
Ett träget opinionsarbete om möjligheterna har uppenbarligen gjort rollen het och attraktiv bland unga.
Nyföretagandet börjar också öka, uppenbarligen som resultat av alliansens medvetna rivande av ingångströsklar. Från 1 april är exempelvis pengakraven för bilda ett aktiebolag halverade till 50 000, en summa som börjar bli möjlig för en vanlig människa att få fram, utan att behöva inteckna bostaden upp till taknocken. 372 fler nya aktiebolag registrerades under april 2010 jämfört med april 2009. Reformen fick effekt direkt.
Visst går en riksdagsman som socialdemokraten Krister Örnfjäder från Västervik med i regionchefen Henrik Wennesunds Företagarmarsch genom Kalmar län. Ömma tår och trötta ben är ändå ganska lätta att fördra för en politiker ett valår, i jämförelse med krav att ändra politiken i grunden. Wennesund gör ändå en god insats; han säger halvt på skämt att marschen har blivit ett slags vandrande talkshow. Ja, tänker intervjuaren, den som redan gått en halvmil från närmaste tätort och har en annan halvmil kvar till målet vill nog inte gärna bli alltför osams med kamraterna på vägrenen.
Problemet är bara att när vänsterblockets trötta valda får vila ut benen på kommunalrådsborden väller de gamla vanliga särintressenas alla krav mot dem, och kommunerna guppar vidare i företagarrankningarnas kölsvinsskvalp. Inte för att de är mot företagandefrågor. Men de är likgiltiga, och saknar kraften att ta konflikter när konflikter med särintressen skulle behövas.
Wennesund försöker helhjärtat visa sin partipolitiska oväld när jag pressar honom – nej, någon vänsterpartist har faktiskt inte anmält sig till marscherna i någon kommun. Men vill de, så är de välkomna. Han står för företagandets intressen var en än kan slå rot. Och visst är det både bra och nödvändigt. Det är inte organisationen Företagarnas sak att ge vissa kalla handen.
Men hur kommer det sig att så få andra klart och tydligt pekar på det faktum att svensk politik har en företagarvänlig allians och en företagarlikgiltig koalition? Att det melerade socialdemoderata omslagspapper som så mycket politik slås in i faktiskt bara är omslagspapper?
Ingen kan föra en konstruktiv tillväxtpolitik utan att hamna i konflikt med andra krav. Vill vi att nyföretagandet i praktiken inte bara ska blomma i de större städerna och deras förortskommuner utan i hela Sverige, då måste borgerliga företrädare, från riksplanet till kommunerna, få tydligt stöd av företagarna och nyföretagarna själva. För i halvmörkret må alla katter vara grå. Men tänder vi ljuset ser vi att det är skillnad på katt och katt, partipolitik och partipolitik.
Lämna de självpåtaget ljumma attityderna, bästa företagare landet runt. Tala klarspråk om villkoren och hur politiken påverkar dem. Det förtjänar inte minst Sveriges alla hoppfulla nyföretagare, de som ska ta över när dagens fyrtiotalistgeneration säljer av, säljer ut och öppnar dörren till det så eftertraktade äldreboendet i varmare klimat.
