Arbete är normalfallet. Problemet är att det sällan kommer fram någon djupare diskussion om vad som faktiskt är arbete. När friåret fanns var det flera småbarnsföräldrar som passade på att vara hemma ett år med sina barn, med friårsersättning. Man kan knappast säga att de smet ifrån arbete. Men möjligheten fanns inte för alla småbarnsföräldrar så det blev väldigt godtyckligt och orättvist. Sedan fanns det säkert de som levde rent egoinriktat liv på skattebetalarnas bekostnad, och det är naturligtvis orimligt och fel, även om det kanske inte var fel för den enskilde personens utveckling. Feminismen har missat grovt i att förstå och arbeta för angelägna kvinnofrågor som rör samhällsnyttigt omsorgsarbete. Fortfarande framställs hemmaföräldern som tärande för samhället och det är skandalöst. En heltidarbetande förälder som nyttjar kommunal barnomsorg är mer tärande. Plus de samhällsproblem som tillkommer av den kvalitativt dåliga barnomsorgen. Så fram för en nyanserad debatt om vad som är arbete!