Även om gymnasieskolan är en frivillig skolform är undervisningen obligatorisk. Enligt gymnasieförordningen skall eleverna under tre år erhålla ett visst antal garanterade undervisningstimmar. Minst 2180 timmars undervisning för studieförberedande program och minst 2430 timmar för yrkesförberedande.

Dessutom utgår det studiebidrag från socialförsäkringssystemet för de elever som är heltidsstuderande. Den elev som åker till Thailand under tre veckor under lektionstid kan väl knappast betraktas som heltidsstuderande? Nu skall ingen läsare tro att argumentet ”indraget studiebidrag” biter på de ungdomar som redan i början av terminen tagit för givet att ” det är elevens rättighet” att åka på semester till Kreta för att bättra på sin solbränna lagom till studenten.

Vuxenvärlden på hemmafronten underlättar inte alltid att legitimera betydelsen av att ungdomar skall prioritera sin utbildning. Jag har stött på en del argument de senaste åren från anhöriga som bland annat hävdar följande motiv till att begära ledigt under läsåret, exempelvis

– Vädret är ju så dåligt i Sverige och våra ungdomar skall väl få vara solbrända och fina när de springer ut med studentmössan i juni?

– Visst skall eleverna i gymnasieskolan ha rätten till semester när de själva önskar, precis som vi vuxna?

– Vår son skall jobba hela sommaren och någon ledighet måste han faktiskt ha. Hur skall han annars orka med har Du tänkt dig?

– Resorna är så dyra under loven och ferierna. Vår familj har inte råd att åka under högsäsong.

I mitt stilla sinne som rektor vid en större gymnasieskola i sydöstra Sverige tänker jag tyst: ”men låt bli att åka då”. I den kundorienterade tillvaro som den svenska skolan numera lyder under och som friskolereformen spätt på, svarar jag naturligtvis på ett mer korrekt sätt som anständig chefsrektor.

Innebörden av mitt budskap är dock tydligt. Framgång med studierna kräver naturligtvis närvaro i gymnasieskolan och undervisningen är obligatorisk!

Jag respekterar dock en enskild familjs beslut om de väljer att åka på semester under skoltid men jag utgår ifrån att de också själva tar ansvaret och konsekvenserna för sina prioriteringar och handlingar. Detta är jag mycket noga med att understryka. Men som företrädare för en av de viktigaste institutionerna i landet – utbildningen – kan jag aldrig legitimera den alltmer försvagade ställning som många betraktar skolans undervisning som. Måhända kan man tycka att detta är ett enskilt problem för en enskild gymnasieskola som organisationen minsann själv bör ”styra upp”. Tyvärr är det värre än så. Runt om i Sverige är ungdomars frånvaro i skolan ett växande problem och det kan därmed i längden bli ett samhällsproblem som berör åtskilliga fler!

Ett betydande antal miljarder satsas årligen på att utbilda våra barn och ungdomar ty investeringar i ”humankapitalet ” och ”know-how” är det viktigaste en nation kan prioritera. Om Sverige skall klara konkurrensen i den allt mer globaliserade världen och därmed skapa fortsatta förutsättningar för det svenska välfärdssamhället, kan det aldrig hålla i längden om semesterresor till Thailand väger tyngre i prioritet än närvaron i det svenska utbildningssystemet.

Det är viktigt att vuxenvärlden inte abdikerar och urholkar utbildningens betydelse för våra ungdomar, utan av vi vågar stå upp och vara goda föredömen. Måhända hänger utvecklingen ihop med att det inte längre är särskilt lönande att gnugga geniknölarna under ett antal år vid gymnasieskolan och universitetet i Sverige. Att spela nätpoker i Thailand är för en del ungdomar betydligt mer lukrativt.