Det sägs ibland att politikerns professionalitet ligger i språket, och detta är då knappast menat som beröm. Orden kan försköna, dölja och vilseleda – och säga det åhöraren vill höra. Den politiker som kan sitt hantverk bör därför då och då säga att kommunerna måste prioritera sina kärnuppgifter. Förre ledamoten av konstitutionsutskottet Nils Fredrik Aurelius ifrågasätter idealet politisk handlingskraft till varje pris.
Problemet är att det visar sig att det är åtskilligt annat som också ska prioriteras, trots att detta betyder att sätta i första hand.
När kommunerna får ökade statsbidrag är det ofta med motiveringen att pengarna behövs för vård, skola och omsorg, alltså kärnuppgifterna. Enligt en rapport från Institutet för Arbetsmarknadspolitisk Utvärdering (IFAU) går pengarna i stället till flera tjänstemän inom administrationen. Samtidigt blir antalet anställda i barnomsorg, skola och äldreomsorg oförändrat.
Förklaringarna är säkert flera. Vissa bedömare har pekat på det informationsövertag som de tjänstemän som lägger fram förslagen har över fritidspolitikerna i nämnderna. Andra framhåller att det inte är lika applådknipande (eller ”sexigt”, som det heter på modern svenska) att satsa på obligatoriska, välkända verksamheter som skolan eller äldreomsorgen.
Särskilt i valtider kommer arenabyggena i fokus. En sporthall är så att säga påtaglig på ett helt annat sätt än verksamheten i skolan. Det är således ingen tillfällighet att exempelvis det socialdemokratiska kommunalrådet Johan Persson i Kalmar så här inför valet talar om en ny sporthall i Ljungbyholm.
Andra tätorter i kommunen faller in i kören: Varför ska vår kommundel missgynnas? De påbörjade markarbetena för den stora arenan vittnar för övrigt redan de om kommunal handlingskraft. Alla kommuner av någon betydelse satsar som bekant på en anläggning som klarar internationella krav och så hoppas man att det lokala fotbollslaget ska göra detsamma.
Hellre friska satsningar än vanlig kommunal vardagslunk, alltså! En undersökning nyligen visade att Johan Persson åtnjöt stort förtroende bland invånarna i Kalmar trots att diverse projekt som han förknippats med blivit fiaskon (Fanerdun, World Trade Center, etanolfabriken). Sören Hägglund på SOM-institutet fick då frågan hur detta kunde komma sig. Svaret var att väljarna uppskattar handlingskraft och framåtanda även om resultaten uteblir. Det är skönare lyss till den sträng som brast…
Just i fallet Kalmar tror jag att vi kan finna ännu en förklaring till att allt annat än kärnverksamheten prioriteras. Socialdemokraterna är beroende av två kostnadsdrivande småpartier (v och mp) som har sina egna prioriteringar.
Hur blir dessa företrädare nöjda och glada på enklast sätt? Ja, först och främst genom personliga poster som de annars inte kvalificerat sig för. Följaktligen fick vi en snabb organisationsförändring och flera nya kommunalråd efter valet. Den politiska överbyggnaden i Kalmar kostar följaktligen cirka 5 miljoner om året för mycket i jämförelse med referenskommunerna, andra residensstäder i södra Sverige.
Därtill kommer symbolpolitiken: gröna inköp, närodlat, Kalmar som Fair trade-kommun… Men, för all del, hellre det än kostsamma miljöprojekt av typen Kalmar Biogas.
Till sist ett ord av tröst: Man – den manipulerande politikern – kan visserligen lura alla en tid och vissa hela tiden, men inte alla människor hela tiden (Lincoln).
