Trygghet! De flesta av oss vill ha den. Vi avkräver våra valda löften om trygghet på område efter område: trygga jobb, trygg ekonomi, trygga pensioner, trygg miljö, trygg framtid.
Hur omfattande trygghetskrav kan politiken ta hand om? Faran är stor att begreppet ”trygghet” till slut sväller ut till en dimma, som omfattar allt och intet. Och därmed kommer också politikerföraktet att växa, eftersom den trygghet som erbjuds inte alls blir den handfasta trygghet vi har behov av i vår vardag.
Följ EMIL i en aktuell fördjupning av trygghetsdiskussionen!
Varför inte bekämpa brotten utan att försöka förbättra samhället, föreslog tidskriften Neo för någon månad sedan. På söndagen ger Dagens Nyheters Peter Wolodarski en genomlysning av vår trygghet mot det polisen kallar ”mängdbrott” – stölder, inbrott, misshandel och annat liknande. Den vardagsbrottsligheten står för 88 procent av alla polisanmälningar. Men Riksrevisionen konstaterar i en rapport att inte många av anmälningarna leder till lösta fall. Och väntan på att rättsväsendet ska göra något är alldeles för lång.
EMIL har tidigare satt ljuset på polisens svaga regionala ledning, med svaga polisstyrelser, något Riksrevisionen nu också belyser. Vägarna för medborgare att ställa valda till politiskt ansvar för denna otrygghet tycks bara leda ut i intet.
Begränsad men hållfast grundtrygghet eller större åtaganden? Frågan kan lika gärna ställas om pensionerna. Om skolan. Om något så stort som vår säkerhetspolitik, nu utan territorialförsvar.
EMIL börjar i vardagsbrotten. Politik får inte bara vara abstrakt. Först och främst är den ett ansvar för ett ganska enkelt hantverk, som exempelvis att se till att gamla vågar gå ut utan rädsla för att bli väskryckta.
