. Det är närmast ett obligatorium att jämställdhet avhandlas och i dag står en av kommunens genuspiloter och tar exempel ur en leksakskatalog. Hon säger att bilder påverkar hur vi ser på pojkar och flickor.

Professorn bredvid suckar. Läkaren ett par platser bredvid drömmer sig bort med blicken. Vi tilltalas som om det är första gången vi kommer i kontakt med begreppet jämställdhet. Hur har ni det hemma, undrar genuspiloten. Visste ni att kvinnor utför det mesta av arbetet i hemmet? Sådant påverkar barnen, får vi veta. Sedan får vi se bild av en pojke i tiara. Visst är han fin, säger genuspiloten. Publiken hummar till svar. Någon tittar på klockan.

Det finaste man kan vara är en pojke i tiara, tänker jag. Men att bryta med normer betyder att man ersätter dem med andra. Ingen uppmuntrar pojken i spindelmannendräkt för sitt klädval. Han snarare ursäktas för sin pojkighet, vilket bara bekräftas när genuspilotens försöker förklara att superhjältekostymer minsann också duger. Den nya normen är den könsöverskridande. Hur länge dröjer det innan föräldrarna öppet konfronteras? Vi har märkt att din dotter ofta har rosa kläder. När gränserna mellan den politiska och privata sfären tunnas ut är det väl bara en tidsfråga.

Jag har svårt att tro att jag är ensam om att finna mig i situationer där det berättas att könsrollerna är nyckeln till allt. Våld, förtryck och brottslighet, allt kan förklaras utifrån genus. Om jag bara bär tiara, så kommer allt att ordna sig. Om jag bara dammsuger lite till så blir världen bättre.

Eller skuggar detta perspektiv något viktigare, något mer komplext i tillvaron? Som förälder oroar jag mig över mycket. Inte minst vilka värderingar jag för vidare, eller kanske snarare vilka värderingar det omgivande samhället förmedlar. Vad andra föräldrar fattar för beslut (eller inte fattar) påverkar också mina barn, vad skolan lyfter fram, de värden som odlas inom populärkulturen med utlevelse och uppbrott som främsta kännetecken. Det omgivande samhället står inte sällan i kontrast till det jag själv vill väcka intresset för hos mina barn; självrespekt och respekt gentemot andra, självkontroll, återhållsamhet, ansvar, integritet, bildning, empati. Jag inbillar mig att de har mindre att göra med vilket kön man tillhör och mer att göra med karaktärsdrag hos den enskilde personen.

I skolan sker undervisning om hur man rullar på en kondom, eller hur man bemästrar avancerade sexuella tekniker. Kunskap kan förmedlas på olika sätt. När sårbarhet i relationer, omsorg, lyhördhet och respekt förs på tal finns det däremot alltid någon som ropar moralism. Och sådant ska skolan inte ägna sig åt. Det är väl också därför det inte görs något åt attityden som framkom i Ungdomsstyrelsens rapport ”Se mig – unga om sex och internet” där närmare två procent av gymnasieskolans elever uppger att de erbjudit sex mot ersättning och där 43 procent av de tillfrågade tycker det är okej att andra säljer sex. Man kan se det som ett resultat av det värdeladdade, eller värdelösa, budskapet att allt är okej, bara man säger ja.

Bilderna av hur pojkar och flickor presenteras i leksakskataloger kan förvisso vara intressanta att uppehålla sig vid. Men vi matas också av andra bilder, av våld, väpnade konflikter, våldtäkter, ekonomiska kriser, pandemier. Hur påverkar de oss och våra val i livet? Vi talar om bildens betydelse för hur vi agerar i vissa situationer. Bara inte när det gäller vålds- och sexskildringar i film, reklam och dataspel.

Det är enkelt att lyfta frågor om vem som lagar mat i hemmet. Det är svårare att tala om att de barn som lever under svåra förhållanden finns mitt ibland oss, och inte bara existerar som siffror i statistiken. Förra året tog Bris emot 1 521 samtal som handlade om sexuella övergrepp och ofredanden. Man kan anta att många som delar erfarenheterna inte orkar lyfta luren. Hur ska vi förhålla oss till det, hur upptäcker vi det, hur agerar vi. Här finns en bortglömd trygghetsfråga.

Vi vet också att skilsmässor påverkar, direkt de som berörs och indirekt alla i omgivningen. Även när man kopplar bort en faktor som socioekonomisk status löper barn till ensamstående ökad risk för psykisk ohälsa, visar flera studier. Andra pekar på vålds- och drogrelaterad problematik, liksom sämre prestationer i skolan. Allt detta lyfts fram av såväl Folkhälsoinstitutet som Socialstyrelsen. Varför tystnar då det politiska samtalet så ofta när forskningsresultaten presenteras? Möjligen av rädsla för skuldbeläggning av en redan hårt prövad grupp i samhället. Därmed hamnar också den viktiga frågan om stöd i uppgiften att uppfostra och ta hand om ett barn i skymundan. Var finns de kommunala piloterna? De diskuterar färger på leksaker, silar mygg och sväljer kameler.

Sociala omständigheter är en viktig faktor. Men det finns fler. I Martin Luther Kings berömda tal ”I have a dream”, i vilket han motsatte sig åtskillnad mellan barn utifrån hudfärg, förordade han att människor istället ska bedömas utifrån sin karaktär. Behandlar man alla som lika, inte bara lika mycket värda, förbiser man lätt det. Toleransen med den som mobbar, som inte sköter sig, som inte uppfyller kraven, som stör kan faktiskt ses som ett uttryck för avsaknad av värderingar. Det är som elakhet, sadistiska drag, enbart berodde på att omgivningen misslyckats. Inte att problemet ligger hos individen själv. Debatten om mobbare som en sista utväg ska kunna flyttas till en annan skola är talande. Här ligger fokus på att till varje pris hålla gruppen intakt, medan mindre uppmärksamhet riktas mot de elever som mår dåligt, stannar hemma eller på eget initiativ känner sig tvingade att byta skola.

Något som har direkt bäring på de värderingar som förmedlas via universitet, statliga och kommunala institutioner ned till föräldranivå förmedlar psykologiprofessorn vid Harvard, Steven Pinker, i sin beskrivning av marxismens genomslag under 1970-talet. Den traditionella skepsisen när det gällde utforskande av människans natur kläddes då i hårdför vänsterretorik och de vetenskapsmän som studerade det mänskliga tänkande utifrån ett biologiskt perspektiv brännmärktes som reaktionära lakejer. Ungefär samma sak kan sägas om den politiserade genusvetenskap som tagit sig praktiska uttryck inom snart varje kommunal barn- och utbildningsförvaltning. Det finns inget utrymme för ödmjukhet inför frågan om människans natur. Kursen är satt. Om vi inte är lika så ska vi i alla fall bli det.

Paradoxalt nog är värderingar centrala i den politiserade vetenskapen i meningen att vi betraktas som sociala konstruktioner. Men det är värderingar bortkopplade från personen. Det är värderingar beskrivna som ett slags osynligt raster i tillvaron. Som tar sig uttryck i mer eller mindre omedvetna handlingar. Det är därför vi sitter där på föräldramötet, för att bli upplysta genom Toys R Us.

När Linnéuniversitetet ställde frågor om trygghet och oro till invånarna i Kronoberg låg resultatet i linje med vad jag själv upplever. Oron kretsar i högre grad kring andra händelser eller frågor som upptar mediernas och politikernas intresse. Undersökningen grundar sig på en enkät som hösten 2009 gick ut till 2 000 hushåll, samt fokusgruppsstudier där personer med invandrarbakgrund och ungdomar varit målgrupper. Nettosvarsfrekvensen uppgick till 58 procent.

Det är varken klimathot eller pandemier som upptar invånarnas tankar, inte heller terrorism, flyktingströmmar, eller religiös fundamentalism som så ofta står på den politiska agendan. Istället är det ”barn som växer upp utan fasta värderingar” som bekymrar hela 62 procent. Även försämrad folkhälsa, oro för lågkonjunktur och företagsflykt utgör ett orosmoln.

Läraren och forskaren vid Linnéuniversitetet, Göran Palm, som ansvarat för studien tolkar resultatet som en produkt av de snabba förändringar som sker i samhället. Men kopplar det också till rapporteringen om våld, skolbränder och andra problem bland ungdomar.

– Det är intressant att undersökningen gjordes mitt under debatten om svininfluensan och en kort tid före Köpenhamnsmötet om klimatfrågan, säger han.

Hans förklaring är att dessa frågor ligger på en så abstrakt nivå att de är svåra att relatera till. Det är istället mer vardagliga och nära händelser som är knutna till den oro man känner.

Palm noterar också en skillnad mellan de olika sociala skikten i samhället. Personer med låg utbildning har svårare att ta till sig kunskap. Undersökningen visar också att ju högre upp man befinner sig på samhällsstegen desto tryggare är man.

Utrymmet för tolkningar är stort. Men trygghets- och värderingsfrågorna framstår ändå som större bland befolkningen än vad som avspeglas i den politiska debatten. Det kan handla om såväl egna barn som andras ungar, om institutionernas internalisering av värden, eller avsaknad av värden.

Fasta värderingar säger förstås inte särskilt mycket om vilka värderingar det handlar om. Men få skulle nog ställa upp på beskrivningen är det är normupplösning som efterfrågas. Att bryta med normer, för brytandets skull, verkar inte riktigt gå hem i stugorna för att uttrycka det försiktigt.