Om vi med trygghet menar säkerhet kan ingen, varken vi själva eller någon annan, ge oss trygghet. Och det ska vi nog vara glada över. En säker värld vore ett predestinerat helvete. Det är osäkerheten som ger oss de glada överraskningarna, som öppnar nya möjligheter och erbjuder nya upptäckter. Osäkerheten gör livet värt att leva.

Vad är trygghet då? Är det statens skyddsnät som fångar upp oss när vi missat en volt under cirkustaket? Många tycker nog det, och de vill också att nätet ska vara så finmaskigt och stort att ingen kan falla igenom eller vid sidan.

Men livet utspelas inte i ett cirkustält. Det går inte att skydda alla mot allting farligt eller besvärligt. Ändå drivs politiken av sin egen logik till alltmer omfattande trygghetssystem. För vilken politiker orkar stå emot en trygghetsreform? Vem vågar säga att lite otrygghet får väl människor klara själva?

Nästan all politik handlar om trygghet, och så har det alltid varit. Historikern Dick Harrison skriver om den svenska järnålderns härskarideal: ”En god härskare … ger undersåtarna en berättigad känsla av att leva i trygghet.” Han värnar landet och ger en myckenhet av mat och dryck. Försvar, rättsväsende och skydd mot svält är ingen ny kärnverksamhet för det offentliga.

Den ursprungliga kärnverksamheten har dock försetts med lager på lager av nya trygghetsskapande uppgifter för den offentliga makten. Samtidigt har själva kärnan ägnats en allt mer förströdd uppmärksamhet. Att det svenska försvaret omvandlats till en internationell fredsstyrka kan möjligen motiverats med att tiderna förändrats. Men rättsväsendets förfall kan knappast motiveras med en ökad laglydighet. Ekonomisk trygghet då – det ger oss väl ändå det offentliga?

Mer än var fjärde person i Sverige känner oro för familjens ekonomi. Över 10 procent har haft svårt att klara de löpande utgifterna under det senaste året. 14 procent av den vuxna befolkningen kan inte på något sätt skaffa fram 14 000 kr på en vecka.

Om man bortser från värdet av en egen bostad har 8 av 10 svenskar ingen förmögenhet alls. De rekordmånga miljonärer som media älskar att rapportera om består huvudsakligen av husägare och bostadsrättsägare i storstadsområdena. Själva uppfattar de sig som skuldsatta upp över öronen, men om de skulle sälja sina hem och flytta till husvagn kanske en och annan skulle bli miljonär. Sverige må vara ett av de rikare länderna i världen, men svenskarna är fattiga. Våra pengar har gått till stat och kommun som behöver dem för alla trygghetslager.

Är trygghet att klara sig själv eller att vara beroende av en anonym stat? Formulerat så skulle nog många svara att det är att klara sig själv. Frågar man om trygghet är att vara utelämnad till sig själv eller att kunna få hjälp av en stark stat kanske svaren blir annorlunda. Men oavsett formulering lever nästa alla svenskar utan ekonomiska marginaler. I slutet av månaden visar bankomaternas saldobesked på noll, ICA-handlarna bullar upp med falukorv och blodpudding, och på apotek och systembolag kan man pusta ut i väntan på nästa löneutbetalning.

Tillsammans är vi tryggare. Men det svenska trygghetssystemet är inget uttryck för medmänsklig solidaritet. Det är ett uttryck för politisk förmyndarmentalitet. 80 procent av den skatt en genomsnittsvensk betalar går tillbaka till samma person. Staten tar pengar ur vår ena ficka och stoppar tillbaka dem i vår andra. Men först får de mellanlanda i statens ficka. Och där vakar staten allt ängsligare över dem.

Politiker kan inte ge trygghet. De kan bara bestämma över hur våra pengar ska användas. De kan tvinga oss att betala skatt till pensioner, sjukförsäkringar, föräldraförsäkringar, sjukvård, skola, äldrevård, barnbidrag, kulturstöd, regionalstöd, sport- och fritidsverksamhet, livsmedelskontroll, trafikövervakning, konstnärlig utsmyckning … Kan det verkligen öka tryggheten att stat och kommuner bestämmer över hur mer än hälften av våra inkomster används? Vore det inte bättre om de koncentrerade sig på trygghetens kärna och lät oss själva bestämma resten?