Jag har stått i kö hos cykeluthyraren, jublat efter att ha fått tag i ett enstaka efterlämnat ledigt hotellrum för en natt och sett matställenas bokningslistor måste jag ju fråga hur mycket Almedalsveckan betyder för Visbys arbetstillfällen och företagande.

– Vi räknar med att företagen här får in omkring åttio miljoner på grund av Almedalsveckan, svarar Kallum. Men det är ju en ungefärlig beräkning och det direkta. Vad den betyder för att många ska inse vilka fördelar det ligger i att resa till Gotland och säg konferera här är långt svårare att uppskatta. Veckan har varit av enorm betydelse för ön under de många år den funnits.

– Vi kan inte bara visa upp ön, utan också alla våra lokala leverantörer och företag. Vi försöker lyfta fram de lokala företagen när de utomstående behöver service och tjänster.

Jag frågar om hur mycket kommunen stöder.

– Inte alls. Gotlands kommun är värd, står för en inledning och en avslutning. Men i övrigt är det alla arrangörer som står för resurserna. Det är ju ett arrangemang som fötts i den politiska partivärlden.

Det innebär inte att kommunen är passiv. Kallum betonar Almedalens samhällsroll. Veckan ska ha demokratisk betydelse, inte bli ett marknadsjippo. Det innebär bland annat att kommunen genom tillstånden att finnas på allmänna platser styr bort deltagarspektrum från det kommersiella mot alla dem som vill något.

Vad har då varit framgångsfaktorerna? Kallum konstaterar att veckan föddes i det lilla formatet för fyrtiotvå år sedan. Det startade i det lilla: Olof Palme, då ännu inte partiledare, bjöds in av den lokala socialdemokratin 1968 för ett improviserat tal. Även hans motkandidat talade – vem minns dennes namn nu?

– Sedan anslöt vänsterpartiet och Lars Werner, som brukade inleda med att gå ned och bada här utanför. Och det var ju medialt… Sist av alla anslöt faktiskt moderaterna.

Jag hör hur Kallum fortfarande uppfattar veckan som de politiska partiernas arena. Själv har jag främst mött alla intresseorganisationer. Moderaternas och socialdemokraternas stora samhällsekonomiska seminarier behåller sin dragningskraft, men mycket av det nya, där vi kan möta oväntad samstämmighet och lika oväntade konflikter, förekommer i stället i alla mindre specialmöten.

Och så minglet, naturligtvis. Det börjar redan på färjan över – effektiva samtal med en tidigare minister som Lena Hallengren, en europaparlamentsmedlem som Lena Ek eller en regionförbundsdirektör. Köerna till båtens kafeterior förvandlas till högoktanig arbetstid. Väl på plats i Visby tar de organiserade minglen över. Rosévin hos pr-byrån, visbyklosteröl hos forskningsinstitutet, lammgrillning hos intresseorganisationen, planksteksmiddag hos nyhetsbyrån. Mat och dryck blir relationsbränsle när nätverk ska byggas. Det är tur att åklagaren Krister van den Kwast är pensionerad. Men hur kommer det sig att han inte mutbrottsanmälde hela veckan medan han ännu var i tjänst?

Ett lite annat perspektiv på ruljansen får jag hos Skattebetalarna.

– Se dig om, manar kommunikationschefen Torsten Svenonius. Organisationer som vill ha sin del av den offentliga kakan. Politiker som vill visa sig generösa. Hans organisation uppskattade att förra årets vecka innebar krav och utfästelser på ungefär 200 miljarder. Hur mycket det kan bli i år vet han ännu inte.

Jag får associationer till vår svenska skog. I gamla tider var den ofta ganska gles, tanig och lågväxt – se bara på Marcus Larssons målningar. Så kom konstgödslingen i jordbruket och skogens tallar och granar fick smulorna från åkerbordet och växte sig höga och täta. Är Almedalsveckan egentligen ett symtom på vår stora offentliga sektor, där mycket står på spel och stora pengar är i omlopp? En blomstrande äng indirekt gödd av skattemedel?

Nej bort det. Låt oss i stället vidarebefordra Gotlands kommuns goda hållning till de kommuner som tror sig se nästa stora evenemang födas. Det går inte att göda med subventioner om man vill ha resultat. Det gäller att ha ihärdiga idealister som gör något de tror på alldeles oavsett om det lönar sig eller inte.

Men det skadar ju inte att också ha en Lars Werner i badbyxor med en ölburk i handen i beredskap…