En gång hörde jag en docent i ekonomi gå igenom samma sak i företagsvärlden när det gällde yoghurt. Små nischtillverkare hade all frihet att hitta på nya profilprodukter. Men när något blivit tillräckligt framgångsrikt togs idén över av de stora. Då var utvecklingsarbetet över och därmed riskerna. Tja, det gäller inte bara yoghurt. Det bästa exemplet är lantchips. När de en gång var utvecklade tog OLW – eller var det Estrella – över, alltmedan den ursprungliga entreprenören gick vidare till annat.

Här i Almedalen gäller det i alla fall varken chips eller yoghurt utan politikens gränser. På fredagseftermiddagen utvecklade kristdemokraterna sin idédiskussion om politikens gränser. Vilka samhällsområden bör den politiska makten hålla sig borta från, även om det kliar i de valdas fingrar av otålighet över missförhållanden? Kristdemokraterna hade bland annat spanat in de andra partiernas förslag – vilka av dem gör i all välvilja vanliga människors beslutssfär ännu trängre?.

Temat är, som seminarieopponenten biskop Lennart Koskinen anmärkte, en politikens grundfråga, som borde diskuteras långt djupare. Synd bara att den andra opponenten, publicisten Lotta Gröning, en gång s-märkt, gjorde så dåligt ifrån sig. Såväl hon som Lennart Koskinen tog upp komplikationer av politikens tillbakarullande, men där Koskinens kritik kanske slog fel men var genomtänkt var Grönings i stort sett endast resultatet av dåliga förberedelser. Kristdemokraterna hade förtjänat bättre.

För visst är politikens gränser viktiga. Var måste vi stanna, var måste vi säga att vi gör större skada genom att gå in och reglera ett enskilt missförhållande än genom att låta de närmast inblandade själva ta ansvar? Ebba Busch, ungt kommunalråd i Uppsala, exemplifierade med kravet på fria statliga kondomer åt tonåringar. Javisst, bra. Men kanske ska vi ändå ställa kravet att de ska klara den anskaffningen själva. Våra gemensamma skattemedel behövs till viktigare uppgifter.

Den idédiskussion om gränser som kristdemokraterna stått för i vår illustrerar ett viktigt förhållande. Fyra allianspartier i sammanhållning kan fördjupa och utveckla sin politik så mycket effektivare än ett enda stort. I partiers natur ligger att inte kunna splittra sin uppmärksamhet alltför mycket. Och de intellektuella perspektiven utvecklas alltid i maktens atmosfär, där somt gillas och annat stöter på patrull. Fyra självständiga täter i samma ungefärliga marschriktning ger så mycket större anpassningsförmåga än en enda bred front under centralt kommando.

Kommer kristdemokraterna nå framgång med sina fördjupade reflektioner kring politikens gränser kommer de helt säkert att råka ut för samma sak som chipsentreprenören Signhild Arnegård Hansen, att andra tar över det man själv utvecklat.

Men till skillnad från andra sektorer erbjuder politiken inget upphovsrättsskydd för idéer; och naturligt är väl det.

Lite avans bör kristdemokraterna ändå få för sin ambition att fördjupa tankarna om politik inte bara som möjlighet utan även som hot.