En minister har uppenbarligen drabbats av en personlig tragedi, och kommit i sådan obalans att han gjort sådant (när, förresten?) som många nog skulle skämmas över. EMIL minns tidigare ministrar som gjort betydligt värre saker, och dessutom i tjänsten. En tidigare socialdemokratisk handelsminister uppgavs varav yngre kvinnliga ambassadanställdas skräck. Han förväntade sig sällskap på mer än ett sätt under sina resor. En tidigare likaledes socialdemokratisk utrikesminister har varit så berusad på offentlig plats i Malmö att han fick ta ambulans upp till Arvfurstens palats i huvudstaden.

Pressen höll tyst, skandalerna stannade i ”har du hört”-svängen.

Nu publicerar Aftonbladet detaljerade uppgifter från källor vi inte kan kontrollera och vars värde vi inte vet något om, för att ”stävja” de rykten tidningen själv satt fart på. Andra medier tar vi och spinner ett allt tjockare nystan av kringartiklar och synpunkter kring den tomma kärnan.

EMIL har blivit uppringd av upprörda äldre, som skräms över skandalen, men som kommit på tanken att den är artificiell. Skulle medier skriva så här om inget hade hänt? Vänsterblockets spin doctors myser och kampanjmaskinen går för högvarv.

Det finns en relevant fråga i sammanhanget. Om nu Sven Otto Littorin har varit så medtagen av sina privata konflikter – hur har detta påverkat hans förmåga att fatta väl avvägda beslut i tjänsten? Det säger en del om svenska medier att inte ett av dem hittills ställt den enda politiskt relevanta frågan i detta mediedrev.

Var finns den journalistisk som tar fasta på det egna politiska omdömet och vad som är sakpolitiskt viktigt, i stället för att sköta den förment indignerade allmänheten framför sig i glädjen att fälla en minister? I synnerhet kvällspressen verkar vägledas i första hand av det som är ekonomiskt bra för kvällspressen, allt mindre av det som är bra för medborgarnas samhällsdebatt.