Det är lätt att förstå. Det är inte särskilt behagligt att tänka på hur reptilägare köper möss till sina husdjur. Man måste nog vara särskilt hårdhudad för att tycka att den scenen är särskilt aptitlig.
Men frågan är ju hur välvilligt uppstyrande myndigheter kan vara. Nu vill Jordbruksverket förbjuda matandet, och hävdar att man kan lära gamla ormar både att sitta och att äta livlös föda. Verket menar dessutom att förbudet är av omsorg om rovdjuret, som löper risk att självt bli skadat när det sväljer sitt byte.
Ingen kan låta bli att beundra myndighetens vilja att ställa tillvaron till rätta. Men varför stanna vid tamdjur? Det går inte alls att jämföra med vilda djur, menar Jordbruksverket. Hurså? Om nu ormar i bur förorsakar lidande, gör då inte ormar i naturen samma sak? Liksom alla rävar som tar höns, rovfåglar som tar ormar eller människor som äter nyss öppnade ostron?
EMIL kan till slut bara rekommendera Jordbruksverket att ta del av en tidigare förbättrares visa ord, förmedlade av skalden Johan Henrik Kellgren i dikten Dumboms leverne:
God kunskap salig Dumbom hade
Om både Menniskjor och Djur;
Och märkligt var det som han sade
En gång, om Kräftornas natur:
Hans ögon syntes tårar prässa
Då de i kitteln sprattlade:
"Nej, ingen dör så grymt som dessa,
– Skrek han – ty de dö lefvande."
