PD: Du har nu tagit del av Katarinas erfarenheter. Vilka är dina spontana reaktioner?

GA: Det är ju till att börja med inte en helt ovanlig berättelse, tyvärr, som visar hur det har fungerat i många år. Att tvingas att gå sjukskriven så länge som tio år är beklämmande. Intervjun pekar också på vad som nog är den svagaste länken i många sjukskrivnas rehabilitering – själva sjukvården. Här har vården inte kunnat leverera det som Katarina har behövt. Och den har i synnerhet missat att hjälpa tidigt, Katarina har ju väntat år ut och år in på operationer och behandling. Det är helt oacceptabelt.

PD: Var går gränsen mellan vårdens och försäkringskassans ansvar?

GA: Försäkringskassan fungerar som den som betalar ut ersättningen. Landstinget har det fulla ansvaret för den medicinska rehabiliteringen. Här som i många fall har det samspelet inte fungerat som det var tänkt.

PD: Kommer de ökade möjligheterna för valfrihet i vården att påverka detta?

GA: Ja, det kan vi se redan i dag. Det finns en tydligare press på sjukvården att faktiskt leverera det vården är skyldig att ställa upp med. Valfrihetsreformerna ger den enskilde större möjligheter att själv bestämma och rätt att få vård i viss tid. Den rehabiliteringsgaranti som vi nu har infört gör sitt till. Och de extra resurser för rehabilitering som vi har tillfört bygger också på att vården får betalt när den levererat. Sådana reformer stärker, men ofrånkomligen är det landstingen som har det yttersta ansvaret.

PD: När man läser den gamla lagen om allmän försäkrig och den nya socialtjänstbalken, så möts man av en lavin av text, som egentligen är lagen om allt. Och det finns med rehabiliteringsavsnitt i både den gamla och den nya lagen. Samtidigt får man en känsla när man läser att avsnitten mest handlar om försäkringstagarens skyldigheter än om dennes rättigheter. Det står ingenstans att den som behöver rehabilitering kan ställa krav.

GA: Patientens rätt att ställa krav täcks nog i andra lagar, exempelvis i Hälso- och sjukvårdslagen. Men det du nämner pekar på den brist i sammankopplingen som finns mellan sjukförsäkringsfinansiering och sjukvårdsfinansiering. I det ena fallet tas pengarna ur den statliga kassan, medan de i det andra fallet kommer från landstingen. Och mellan dem finns knappast något samspel.

VI har försökt göra vad vi kan inom den ordning vi har i dag, genom att omfördela från sjukpenningkostnader till medicinsk rehabilitering – genom att skjuta till pengar till landstingen – men en gemensam finansiering för båda systemen skulle ju öppna för större samarbete för en effektiv vård och tidiga vårdinsatser.

PD: En sak som slår mig när jag hör Katarina och läser lagen är att dagens sjukförsäkring består av en lite egenartad blandning av service och myndighetsutövning. Man måste naturligtvis alltid ransonera resurser, och även rehabilitering arbetar med begränsade tillgångar. Men skulle det kanske bli effektivare om man hade olika kassor för skilda diagnosgrupper, eller kanske till och med olika konkurrerande sjukförsäkringar och –kassor, ungefär som när det gäller bilförsäkringar?

GA: Jag tror inte på tanken att man ska konkurrera mellan olika diagnosgrupper, försäkringstanken bygger ändå på att man inte kan förutse vilken olycka man kommer att drabbas av. Men det finns försäkringsmodeller, exempelvis i Nederländerna, där man har en gemensamt finansierad försäkring, där försäkringstagaren själv väljer försäkringsbolag. Det är en intressant modell, där den enskilde får en större makt över sin egen försäkring, och den sjukvård denna berättigar till. Samtidigt som det sker i ett sammanhållet och gemensamt finansierat system. Här utnyttjar man konkurrensen mellan försäkringsgivarna på ett positivt sätt. Det är en intressant modell.

PD: Den attityd jag möter hos Katarinas är ju ändå den som slår mig som den naturliga: nu ska man bli frisk och kunna slippa sjukskrivningsbojan runt foten.

GA: Ja, det är den inställningen som delas av nästan nästan alla som drabbas av sjukdom. Man vill tillbaka. Det är när vi inte får hjälp i tid, och fastnar i sjukskrivningen, som många förlorar självförtroendet och drabbas av följdsjukdomar som depression. En väg in i hopplösheten.

PD: Varför kommer perspektiv som dessa så sällan fram i den allmänna debatten? Den domineras ju tanken på sjukförsäkringen som en långvarig, ja nästan permanent försörjningskälla? An viljan att på något vis förankra personer i sin sjukdom? De perspektiv vi talat om är ju så mycket mer humana? Har sjukförsäkringen blivit vänsterns klientsystem?

GA: I någon utsträckning är det nog så. Och sedan är det så lätt att peka på enskilda fall där det inte har fungerat som det borde ha gjort. Medan det är betydligt svårare att gestalta den bundenhet vi talat om – för att ta Katarinas exempel, hur en dålig rygg blir grunden för social avskärmning (ja det undvek ju Katarina), depression och kanske självmordstankar. Hur ska man kunna peka på alla de tragedier som nu kan undvikas, som inte inträffar? Jag är helt övertygad om att vi, när vi om några år blickar tillbaka, kommer att se en markant förbättring av folkhälsan, eftersom depressioner på grund av långa sjukskrivningar har kunnat undvikas. Men sådant blir det inga helsidor av. Men många tragedier kommer att undvikas.