PD: Det här blocket handlar om arbetets värde. Har arbete något värde egentligen?

KY: Javisst har arbete värde!

PD: Vilket då?

KY: Är det inte en del i den mänskliga naturen? Men vi har en väldigt märklig uppdelning mellan arbete och fritid, har vi inte det? Delvis är den nog kulturell.

PD: Det är ju den som fått os att leva i den välmåga vi har och dricka det chileimporterade vin vi har till lunch just nu. Alla går till jobbet, alla producerar… Vi kan inte frånkänna industrialiseringen och arbetsdisciplinen ett välståndsvärde.

KY: Absolut inte. Men eftersom jag valt att vara hemma med barnen, så inser jag hur mycket arbete det faktiskt innebär att dra runt en familj. Så det blir svårt att acceptera att just det arbetet inte räknas som arbete. Och det finns säkert andra med liknande erfarenheter av viktiga göromål, som inte heller räknas som arbete.

På något vis har man slagit ut alla marknadsekonomiska balanser, och skapat system där man bestämt att det här ska avlönas, men det här inte. Det är ju inte marknadens regler som gäller, riktigt.

PD: När många har ett formellt arbete med lön, och försörjer sig själva, ger det fin statistik och mycket pengar. Frågan är hur länge det håller, eller om sociala bieffekter uppstår.

KY: Man ser sådana i vårt samhälle i dag, tycker jag, när man inte har tid för varandra, i de självvalda familjerna, i de gemenskaper som vi väljer. Barnen mår inte riktigt bra, de gamla mår heller inte riktigt bra. Vi försöker trycka in relationer i former, som inte passar människor.

I stället tillgodoses behov genom kommunal verksamhet. Men i det informella civila samhället görs samtidigt en massa arbete som blir osynligt. Det arbetet måste vi börja tala om. När det gäller familjer räcker det inte med att ropa att män måste ta sitt ansvar. För arbetet måste ju göras. När både män och kvinnor är ute på andra arbeten, hela dagarna, så blir det här viktiga omsorgsarbetet skött med vänsterhanden. Det räknas inte.

PD: En miljöpartist, en vänsterpartist och en och annan socialdemokrat skulle hålla med dig. Ja visst är det så, skulle de säga. Det är därför vi måste in och reglera, det är därför obalansen måste motverkas genom politik som ser till att människor inte bara jobbar lönemässigt, utan är hemma med barnen med delad föräldraförsäkring, tar friår, eller vad nu partiet ifråga föreslår.

Gemensamt är att de menar att balansen mellan det formella och det informella inte uppstår spontant.

KY: Jag att det är när man lämnar människor helt fria som det uppstår en balans genom en marknad. För om jag, som välutbildad kvinna, söker arbete och inser att jag inte kan ta arbetet om inte någon tar hand om Pelle och Kajsa, då får jag också betala någon bra för att ta hand om Pelle och Kajsa. Allting kostar.

Men de mekanismerna har vi ju slagit ut genom den offentliga sektorn. Nu menar inte jag att marknaden ska släppas helt fri. Men vi måste se att vi har reglerat på ett sätt så att alla naturliga balanser har slagits ut.

PD: Vi har reglerat eftersom vi inte vill att det ska finnas viktiga finmaskiga pengaströmmar i samhället, för att alla ska få lön från en stor ganska anonym organisation. Människor ska inte få sin försörjning direkt av medmänniskor. Det skulle, anser många, medföra väldig ojämlikhet.

KY: Men vi är ju redan så jämlika. Det är så uppgivet att tro att vi genast skulle falla tillbaka om vi slipper regleringen. Vi har vant oss vi att vi jämställda.

PD: Har då inte poängterandet av arbetslinjen ändå inte lett till att synen på bidrag har nyanserats, man tar inte lika givet som tidigare att andra ska betala?

KY: Det kan vara så. Men när det gäller vårdnadsbidraget så leder den kommentaren fel. Man talar ju inte samtidigt om att de som har förskoleplatser har ännu större bidrag. För den subventionen kallas inte bidrag…

Man arbetar in i människors medvetande – det här kallar vi bidrag, det är negativt. Då får man med människor på det man kallar arbetslinjen. Å ena sidan säger man alltså till människor att de ska sluta med bidrag och börja arbeta, på andra sidan hejar man på dem som faktiskt har mångdubbelt större bidrag.

PD Vad ska vi göra för att reda ut begreppen?

KY: Först måste de som är ekonomiskt klarsynta i politiken genomskåda detta. Ja, jag är jättebesviken på alliansen som går ut med paroller om valfrihet, att man ska slippa bidrag och kunna leva på arbete, och göra rätt för sig. Allt detta är ju precis rätt i princip, men samtidigt väljer man att cementera ett bidragssamhälle, gå på samma linje som socialdemokraterna!

- - -

Jag åker hem till Kalmar. Hela denna heta diskussion om arbetslinjen och de skarpa skiljelinjer den sätter mellan lönearbete och andra sysselsättningar, är den egentligen inte bara en följd av högskattestaten? Skulle en familj från ett land där politik, offentlig sektor och beskattning var långt mindre märkbara i vardagen över huvud taget förstå debatten?