Allt detta är bra i sig. Den kritik som kommit från bland annat mindre högskolor missar också målet. Sverige har inte råd att breda ut forskningsmedel tunt över en stor yta. Det är viktigare att de få bästa har goda villkor än att de många medelmåttiga har det.

Men det finns en kritik på ett djupare plan, som Tobias Krantz och hans experter kanske borde tänka på. Det som verkligen har format framtiden har ofta grott i mer isolerade miljöer. Och det har lika ofta mer setts som galenskaper än som elitforskning innan det blev etablerat. Ett lika näraliggande som simpelt exempel utgörs av Albert Einstein, som visserligen stod i nära kontakt med kolleger under sina formativa år, men som bland annat arbetare på patentverket. Gregor Mendel arbetade fram ärftlighetslagarna i sin trädgård, Charles Darwin begrundade naturen i sin prästgård.

Med de metoder att mäta elitstatus som Krantz refererar till är risken stor att vi premierar det av vår samtid erkända, det som visserligen är pangbra, men som ändå håller sig i tänkandets huvudfåra. Det verkligt revolutionerande på olika fält kommer sannolikt inte att fastna i den trålen.

Sedan är ju frågan om förslaget verkligen syftar till att gynna den bästa forskningen i sig, eller om det är forskningens goda följder som egentligen eftersträvas – tillväxt, uppfinningar, tillämpningar.

Vi ska inte låta invändningar som dessa bromsa Tobias Krantz förslag. Men vi bör akta oss för att tro att det är den enda vägen framåt. Och att den nya kullkastande kunskapen om vår tillvaro låter sig fångas av det.