I vissa delar av Sverige fungerar kanske kollektivtrafiken i form av tåg. Så icke i sydost. Antagligen tycker våra politiker att folk som bor i småorter är för få och för ointressanta för att man ska behöva bry sig om dem. I hela sydost bor ju bara lite över fem procent av Sveriges befolkning – med dem vinner man inga val. Låt dem då nöja sig med att betala skatt, och lyssna till fagra vallöften, exempelvis om nybyggda järnvägslinjer.

Kontrasten med det enskilda bussbolaget är slående. Var dag går bussen från sin ändhållplats på norra Öland, regelbundet som ett urverk gör den en halt i Kalmar, för att sedan ta fart mot Stockholm. Har det varit riktig snöstorm har den kunnat komma en halvtimme sent till huvudstaden. Men sådant har inte inträffat ofta.

Varför fungerar det enda medan resorna med det andra mest är tidsödande skämt? Inte är våra lokalt valda så mycket mer skurkaktiga än familjen som äger bussarna. Inte heller är tågpersonalen sämre på sina jobb än busschaffisarna.

Det finns en sak som skiljer. Skulle bussfamiljen lova mer än deras bolag kan hålla slutar människor att åka och pengarna uteblir. Däremot behöver politiker – exempelvis i spetsen för ett länstrafikbolag – aldrig drabbas av offentliga fallissemang. De får sina arvoden ändå, och deras ansvar är så brett att ett enskilt misslyckande aldrig får några återverkningar.

Däremot straffar det sig snabbt att inte ge vallöften, att inte spela med i det politiska spelet. Har någon hört en kandidat i en valrörelse säga ”Det här åtagandet är populärt men för dyrt. Vi har inga chanser att betala vad som krävs. Därför säger vi nej.”

Sverige behöver fortfarande en folkrörelse som kräver färre politiska löften, minskat politisk inblandning i samhälle och välfärd. Vi vill ju att de ska bevaras, ja utvecklas. Inte vittra sönder likt tågtrafiken i Kalmar län.